Min första riktiga betalda semester är nu slut och tittar man på väderleksrapporten så verkar även sommaren vara över. Sommaren har alltid varit och kommer alltid att vara min favoritårstid, så när hösten kommer smygande känns det alltid lite vemodigt att veta att man har en lång vinter framför sig innan man får någon sommarvärme igen. Speciellt nu när man inte bara sådär kan sticka iväg söderut för att förlänga sässongen eller få ett avbrott mitt i vintern.
Jag såg verkligen fram emot att få ha en riktig sommarsemester, eftersom jag tidigare alltid jobbat på sommaren om jag varit i Finland. I en perfekt (läs coronafri) värld så hade jag dragit iväg till europa hela semestern och hälsat på vänner lite här och där, turistat, upptäckt nya vackra platser och samlat ny inspiration, men det kändes inte riktigt som läge ännu, så jag bestämde mig för att hållas inom landets gränser ett tag till. Sensationssökaren i mig skrek efter äventyr och jag oroade mig över att bli sysslolös och ensam på semestern när det kändes som om alla andra hade planer med partner och familj. Som om alla andra gifter sig, skaffar barn och bygger hus och jag fortfarande inte hade en aning om vad det ska bli av mig och vad jag vill med mitt liv. Ovissheten. Känslan av att vara den som blev över. Den som kikar in igenom fönstret och gläds för andra, men i nästa sekund inser att man är på utsidan. Att man bjuds in för en stund, men när kvällen kommer är det dags att gå hem. Att ha ena foten hemma och andra ut i världen. Drömma om äventyr och spännande platser, men samtidigt ha ett hjärta som behöver djupa mänskliga band och längtar efter någonting större än en själv. Det där tankemönstret var igång igen.
Strax innan semestern hade jag en olustig känsla i mig som höll i sig i flera dagar. Jag tänkte till först att det kanske var en envis baksmälla, men på tredje dagen insåg jag att det nog var något annat i alla fall. Jag kände mig olustig, illamående, ledsen, hade ytlig andning, spänd muskulatur runt hela bröstkorgen och nacken och det liksom värkte i bröstet. Hej ångest. Vi möts igen. När jag får ett sånt där skov vet jag inte vad som orsakar vad. Är det oron/ångesten/överstimuleringen som gör att jag får alla fysiska symptom eller är det de fysiska besvären som gör att jag får ångest? Människokroppen alltså, så fantastiskt komplex och full av mysterier. Och med ett dessutom högkänsligt nervsystem som överraskar med att bli överstimulerat för saker som jag själv ibland har svårt att förstå, kan jag konstatera att jag ännu har mycket kvar att lära.
Jag har slutat skämmas över min ångest och slutat att lämna med den i min ensamhet. Istället försöker jag vara i den, släppa fram känslorna, acceptera det som kommer fram och prata ut med någon. Jag har lätt att fastna i att jag borde ha mitt liv på klart vid det här laget (eller i alla fall någon del av det), men innerst inne vet jag ju att jag inte behöver ha alla svaren och saker löser sig i sinom tid. Lita på processen. Låt den ta den tid den behöver. Under tiden finns det nog ingenting som hjälper så bra som att prata ut och bara umgås med de närmsta. Ibland känner jag mig löjlig och frustrerad över att påverkas av och känna allt så där starkt. Sånt som andra kanske bara skulle vifta bort utan att ägna en tanke åt. Men att skamlägga mig själv och mina känslor mår jag inte bättre av. Det är bara ett sätt att förvärra och förlänga situationen. Istället jobbar jag på att acceptera läget som det är. Känna alla känslorna, se negativa tankarna för vad de är och inse att allt jag tänker faktist inte är sant. Det finns ingen quick fix, det är bara upp till mig att göra jobbet. Inte döma, skamlägga och hacka ner på mig själv och istället andas ut, gråta ut, prata ut, skratta ut, sparka ut, boxa ut, bara få det ut. Ut med det onda och in med det goda. Det finns så mycket gott i livet, vi behöver bara lära oss att släppa taget om det som tynger oss och ge utrymme för allt det där fina som lyfter oss. Våga släppa in det och låta tacksamheten fylla oss så att allt det negativa inte längre får så mycket plats.
Det har varit en fin sommar på många sätt och semestern blev riktigt bra trots min oro. Under sommaren har jag fått bo på villan, paddla kayak, åka båt, äta grillat, simma och bara njuta av solen. Jag har vandrat i Koli national park, testat på zip adventure park och semestrat på Åland. Jag har firat födelsedagar, midsommar, ett bröllop och en förlovning. Jag har njutit av live musik, träffat gamla och nya bekanta och ätit och druckit gott på uteserveringar. Det har varit riktigt roligt, men att få dela dessa stunder med de fina härliga människor som jag har lyckan att kalla familj och vänner betyder allt. Ni är ljuset, som tar mig ur de där mörka stunderna. Tack från hjärtat.
[Fotot är från Koh Phangan, Thailand 2019]