Jag mår illa, känner ett tungt tryck över bröstet, andningen blir allt ytligare och jag känner att jag tar fysiskt avstånd samtidigt som tårarna strömmar ner för mina kinder. Jag ligger där som paralyserad och kan inte sluta läsa och bara sjunker in mer och mer i fosterställning. Kanske undermedvetet för att skydda mig själv från allt det hemska som jag läser. En historia som är någon annans, men ändå känns så lik min egen. En historia om att bli förälskad i en man som inledningsvis lyfter en till skyarna, för att sedan bit för bit förinta hela dig, tills du bara är en skugga av vad du en gång var. Boken heter ”För ditt eget bästa” och är skapad av Pia Johansson och Anna Carsall. En viktig bok som verkligen är läsvärd.
Som högkänslig är jag van att lätt bli berörd och känna djupt, men det här var på en helt ny nivå. Den liksom skakade om hela mig samtidigt som jag blev paralyserad och helt mentalt utmattad. Det är snart 10 år sedan jag själv hamnade i klorna på en manipulerande narcissist med psykopatiska drag och inledde ett förhållande som utvecklades till ett väldigt destruktivt sådant. Det förekom aldrig fysisk våld, men destu mera psykisk och verbal. Jag förstod inte heller förrän det var för sent och undrar ännu idag vad som kunde ha hänt om inte ett utgånget working holiday visum fysiskt tvingat mig att lämna honom.
Ofta kan de som inte själv blivit utsatta ha svårt att förstå varför man inte lämnar en person som behandlar en så illa och det finns nog inget kort och enkelt svar på det, men ingen skulle stanna om de bara behandlades som skit jämt. Narcissisten är expert på att till en början charma dig, bekräfta dig och få dig att känna dig speciell som aldrig förr. Efter en period, på vad som kan vara flera månader, av ”love bombing”, kan det komma en kommentar. En såndär kommentar som inte känns helt bra, men du skjuter undan den för att du tänker att du nog överreagerar, vilket narcissisten även bekräftar att du gör, ifall du tar upp det. Om en tid kanske liknande händer igen, fast lite värre och småningom börjar du töja på dina gränser utan att du märker det. Steg för steg tills du är så pass fast och nedbruten att du inte äns förstår att det är fel. Din hjärna blir kidnappad. Du lever för de fina stunderna där hen får dig att känna dig underbart älskad, men de stunderna blir färre och färre samtidigt som förnedringen, manipuleringen och isoleringen fortsätter i allt större utsträckning. Du skyller kanske på att hen haft en tuff uppväxt och bara du är mer si eller så, bara du ger hen tillräckligt med kärlek så kommer allt att bli bra. Din logiska hjärna kanske inser att det aldrig kommer bli så, du kanske rentav bestämmer dig för att lämna och är påväg därifrån. Ända tills hen börjar böna och be. Ber om förlåtelse. Lovar att förändra sig för din skull, gå i terapi. Ditt hjärta går lite sönder och allt du vill är att få det att fungera, att kämpa för förhållandet, att det ska bli ni igen sådär som det var i början. Så du stannar i alla fall. Gång på gång. Men snälla kära du, gör inte det. Dessa människor förändras aldrig. De lovar och lovar, men håller det aldrig. Lämna. Fly. Ta dig därifrån. Omge dig istället av människor som verkligen bryr sig om dig, precis som du är. Tro mig, att vara singel är så mycket bättre än att vara med någon som inte behandlar dig väl.
Jag vet att jag inte är den första som har blivit drabbad och lika säker är jag på att jag inte var den sista. Jag vill ta fram att destruktiva förhållanden kan lämna efter sig djupa sår och förstöra så mycket av en människa, trots att det aldrig förekommer slag och sparkar. Det är så viktigt att vi pratar om det och inte förminskar det för att vi skäms eller känner att det finns så många andra som upplevt värre saker. Vi upplever alla svåra händelser i livet på olika sätt och hur vi handskas med dem sker även väldigt individuellt. Trauman behöver dock bearbetas på ett eller annat sätt förr eller senare, så börja med att sätta ord på det. Prata med någon eller något eller bara skriv och låt pennan göra jobbet.