Egentligen så gillar jag min lägenhet. Den är liten, men väldigt välplanerad och har en stor inglasad balkong. Dessutom är den tillräckligt nära att man kan promenera in till stan, samtidigt som den är lika nära till promenader bland träd och intill vattnet. På vintrarna njuter jag av att ha ett så pass varmt hem att jag aldrig behöver använda stickade sockor inomhus, vilket annars alltid brukar vara en grej. Men vart efter solen och värmen började ta sig till Finland, så kände jag mig allt mera isolerad i min lilla lägenhet. Ångestladdad. Fången. Lägenheten som på vintern känns varm och mysig, började nu kännas allt mera instängd, på tok för varm och nästan klaustrofobisk. Jag började med att ha dörren till och fönstren på balkongen öppna när jag var hemma och jag försökte ytterligare lösa värmeproblemet med att konstant ha ner rullgardinerna, vilket ledde till att jag kände mig ännu mer instängd. Så jag satt oftast på balkongen när jag var hemma och bara ville ta det lugnt, men eftersom solen går ner på andra sidan av byggnaden så satt jag bokstavligen i skuggan och jag kände bara att jag gick miste om de där härliga sommarkvällarna.
I Finland vaknar ju allt och alla till liv under sommaren och det är nästan som en oskriven regel att om det är soligt, då ska du njuta av det och ha roligt till fullo för att riktigt ordentligt ta vara på den korta period av ljus och värme vi faktiskt får. Så man går runt och längtar efter den där sommaren hela året och sen när den kommer ska man hinna med allt det där roliga man gör på sommaren och använda alla sommarkläderna, för att det sedan tar slut på vad som känns som ett ögonblick. Jag verkligen älskar sommaren, men önskar bara att den varade lite lite längre så att man verkligen hann ta in denna underbara årstid.
Den känslan som jag upplevde av att vara ”isolerad i min lägenhet” tolkar jag som en del av vad jag kan kalla en försenad corona-kris. Jag blev superfrustrerad eftersom jag trodde att de där värsta dimpparna var ett minne blott. Jag kände mig så fel också. Fel att inte vara glad när det är sommar, för det ska man ju vara. Och så var jag där igen, fången i mina jobbiga känslor som ville få mig att tro på saker som inte var sant. Fast i känslor av uppgivenhet, ångest, sorg och en känsla av att vara ifrånkopplad och inte höra hemma någonstans. Där förnuftet vet att jag är värdefull, betydelsefull och älskad, men känslorna lurar en motsatsen. Man drar sig undan för att inte behöva ”belasta” andra med sina jobbiga känslor och sitt dämpade humör och tänker att ingen vill vara med en när man är sån. Att känna så och samtidigt vara väldigt extrovert är ingen bra kombo. Hela jag skrek efter närhet och kontakt. Så pass mycket att det tog mig till tårar när min snart tvååriga brorsdotter kommer gående mot mig med bestämda steg och ger mig en lång och hård kram (speciellt när hon tidigare aldrig initierat kramar och endast ”tillåtit” en att krama henne).
Men den här gången visste jag bättre. Jag visste att allt jag tänker är inte sant och att jag behöver bryta mönstret, ta kontroll över det som jag kan kontrollera och acceptera det jag inte kan göra någonting åt. Jag analyserade vilka behov jag hade. Jag tvingade mig själv att ringa och prata ut åt någon jag vet vill lyssna. Jag tvingade mig själv att kontaka vänner för att umgås. Och sen så beslutade jag även att flytta ut till villan, i alla fall för en tid. Ännu kan jag inte åka iväg på äventyr utomlands, men att byta ut min lilla varma lägenhet till en mysig sommarstuga med gräsmatta och som är beläget näst intill sjön var en helt suverän plan. Här kan jag njuta av att vara utomhus utan att åka någonstans och jag känner mig så mycket lugnare och mera till freds. Så efter att ha fyllt på med det jag behöver i den mån jag kan, så känner jag att sommarkänslorna börjar infinna sig och jag mår bättre.
Det finns människor som klagar på allt mellan himmel och jord eller är missnöjda med sin situation under tystnad. Kanske är missnöjet riktat mot partnern, jobbet, hemmet eller livet i allmänhet. Alla klagar vi någon gång och de flesta kan inte alltid vara 100% nöjda, men när det blir en vana av klagande på samma saker eller om man konstant drömmer om en förändring, är det inte då dags att ta sig en funderare? Varför fortsätter jag på samma sätt om jag inte är nöjd med tillvaron? Tänk på det du stör dig på eller det som du inte är helt nöjd med i ditt liv och sedan ställer du dig frågan: Vad kan jag göra för att skapa en förändring till det bättre? Det behöver inte vara någon stor förändring eller så är det något stort. Finns det någonting du kan göra? –Gör det! Finns det ingenting du kan göra för att påverka situationen? –Lär dig att acceptera det och gå vidare. Kanske behöver du acceptera läget för tillfället, men kan omvärdera situationen vid ett senare tillfälle? Det är inte värt att slösa energi på saker du inte kan påverka. Lägg då istället din energi på det du kan för att göra ditt liv så meningsfullt som möjligt. Vi har ju trots allt bara ett liv, så varför inte göra det bästa utav det.
[Bilden är min nuvarande utsikt på villan]