Jag har aldrig varit en person som blir arg. Som liten var jag snäll och en riktigt ”duktig flicka” och jag hade aldrig någon rebellisk period i tonåren. Även som vuxen höjer jag ytterst sällan på rösten och de personer som fått uppleva det kan räknas på en hand (t.o.m. en halv hand), men för en tid sedan fick jag uppleva att visst kan även jag bli arg.
En person jag känt mig trygg med, sedd och uppskattad av. Någon jag kände att jag kunde prata om svåra saker med.Någon som jag vågat börja släppa in trots rädslan och ovissheten. När en sådan person sårar en på det där sättet känns det bara inte bra. Jag kände mig bedragen, lurad och vetskapen om händelsen kom som en chock. Jag kände mig så sviken, sårad, förnedrad och förvirrad och det tog ett par dagar att processa det hela.
Mitt gamla jag skulle ha blivit jätteledsen och undrat vad jag gjort för fel och varför jag inte duger. Känt sig dum för att ”ha gått på det igen”. Hon skulle ha dragit sig undan. Sörjt i tystnad. Sörjt att inte duga, aldrig vara bra nog, att få dö i ensamhet för att ingen vill ha henne.
Mitt nya jag hade en annan reaktion, tack och lov. Mitt nya jag har självkänsla och en känsla av egenvärde. Mitt nya jag blev arg, riktigt riktigt förbannad. Jag ville skrika, svära, bara slå någonting. Förbannad över hur man kan bete sig så, förbannad över omständigheterna och hela situationen. Jag blev så arg att jag till och med blev provocerad när jag fick höra välmenade ord, så som ”det är inte ditt fel.” Klart det inte är! ”Du ska inte beskylla dig själv”. Varför skulle jag göra det när det inte är jag som gjort något fel?! Och sen ”Du är ingen dålig person”. I vilken alternativ universum skulle jag bli en dålig person för att någon gör något så där fult åt mig?! Den här gången drog jag mig inte undan, jag omgav mig av människor som väljer mig och tycker om mig precis som jag är. Jag gav min kropp vad den behövde, lyssnade på den. Slog och sparkade ännu hårdare på bodycombaten och fick där utlopp för ilskan. Mitt nya jag vet att jag är tillräcklig,värdefull, älskad och förtjänar så mycket bättre. På intellektuell nivå, men nu även på känslonivå.
Jag kan bli irriterad och frustrerad om saker och ting inte riktigt går som jag tänkt, men att bli så där arg var någonting helt nytt för mig. Jag har aldrig varit så där arg så där länge. Som om all ilska jag samlat på mig under åren nu kokat upp till ytan. Alla gånger någon har betett sig illa mot mig och jag bara bitit ihop och lagt locket på. Samlat det i kroppen, som en massa trassel i mitt nervsystem. Som om jag skakat och skakat en coca-cola flaska och den här händelsen var som att ta bort korken. Alla känslor sprutar ut med en enorm kraft och tömmer hela mig. Att vara så där arg och känna så där starkt tar på krafterna, jag blev helt slut, men efter att ha återhämtat mig och zoomat ut mitt perpektiv så känner jag mig så mycket starkare. Tillräckligt stark att kunna riva ner de murar som omedvetet hållit mig tillbaka. Våga ta plats och sluta skaka coca-cola flaskan med locket på.
Jag känner att det här var någonting jag behövde. Det verkar som om det var nödvändigt att bli ”lite” arg för att rensa ut det sista av smutsen i rören, koka ur systemet, läka mitt trauma. Cirkeln är nu sluten lagom till att jag klarat min tent och får officiellt kalla mig certifierad mental coach! Det känns som om alla motgångar, misslyckanden och svårigheter i mitt liv har förberett mig för denna nya bana i min karriär. Som om de var nödvändiga lärdomar för att jag skulle kunna ta mig dit jag är idag. Hitta tillbaka till mitt rätta jag, den person det är meningen att jag ska bli. Starkare än någonsin, full av livsglädje, inspiration och ett starkt kall att hjälpa andra på deras livs resa. Ord kan inte beskriva den lycka och iver jag känner inför detta nya kapitel i livet.
”When you heal what broke you, you will have a breakthrough”
[Foto: Bondi Beach i Sydney på 2011. Ca en månad innan jag fick första smakprovet av en person med en narcissistisk personlighet]