Häromdagen satt jag ute i vårsolen och lyssnade på Björn Natthiko Lindeblads ljudbok ”Jag kan ha fel” (vilken jag för övrigt kan rekommendera). Boken handlar om hans liv som munk, före och efter, all visdom han samlade på sig längs vägen och hur det hjälpte honom att handskas med hans obotliga sjukdom (ALS), depression och andra svårigheter i livet. I boken bjuder han på många fina funderingar och tankeställare, bland dem en berättelse om en kinesisk bonde. Jag har hört berättelsen flera gånger tidigare och jag tycker att den har ett bra budskap, som kan hjälpa en att inte alltid värdera allt som händer i ens liv som bra eller dåligt, eller i det här fallet tur eller otur. Berättelsen lyder ungefär såhär:
Det var en gång en kinesisk bonde vars häst sprang bort. På kvällen kom alla grannarna för att beklaga detta, och de sa: ”Vi är så ledsna att din häst har rymt. Det här är mycket olyckligt!” Bonden svarade: ”Kanske det.” Dagen därpå kom hästen tillbaka, i sällskap med sju vilda hästar, och på kvällen kom alla grannarna tillbaka och sa: ”Åh, en sån lycka! Du har nu åtta hästar. Vilken fantastisk tur!” Bonden sade igen: ”Kanske det.”
Följande dag försökte bondens son att rida in en av de vilda hästarna, och då blev han avkastad och bröt ena benet. Grannarna sa då: ”Åh kära nån, det har var illa!” Bonden svarade: ”Kanske det.” Nästa dag kom ämbetsmän till byn för att beordra unga män till armén, men de avvisade sonen för att han hade ett brutet ben. Återigen kom alla grannar och sa: ”Åh vilken lycka!” Återigen svarade bonden: ”Kanske det.”
När jag själv tänker tillbaka på mitt liv kan jag ibland tänka att ”wow, den där händelsen sög verkligen, men hade det inte hänt så hade jag aldrig fått uppleva eller lära mig det jag gjorde.” Exempelvist:
Jag trivdes superbra på mitt första jobb i Nya Zeeland och även fast jag då inte hade rättigheter att jobba som legitimerad fysioterapeut fick jag ändå jobba med fysioterapeuter och inom fysioterapi. När mitt arbetskontrakt tog slut och sjukhuset inte hade möjlighet att förlänga det tyckte jag att det var ledsamt att lämna, men om jag skulle ha fått förlängt mitt kontrakt skulle jag inte ha haft nöjet att göra min roadtrip under bästa tiden på året (vädermässigt), fira jul med delar av min australiensiska extrafamilj, återförenas med en kär vän från Kanada för två veckor på sydön för att sedan fortsätta utforska landets nordö tillsammans med en av mina absolut bästa vänner.
Efter en tid var det dags att börja leta jobb igen och den här gången med lite mera press på eftersom jag bara hade tre månader kvar av mitt dåvarande visum. Till min lättnad lyckades jag skaffa ett jobb som dessutom var villiga att sponsorera mig för ett arbetsvisum. Det var inom vården, typ som en vikariebank och min chef gick med på att jag inte skulle behöva jobba helger, vilket jag var väldigt nöjd över. Det var inget drömjobb, men eftersom tiden höll på att rinna ut kändes det som min bästa möjlighet att få stanna i Nya Zeeland, så jag inledde processen av pappersarbete och läkarundersökningar för att få in min nya visumansökan i tid. Vart efter tiden gick insåg jag att jag inte fick de antal jobbtimmar jag blivit lovad, vilket ledde till en stress över ekonomin, samtidigt som ovissheten av att aldrig veta var eller när jag skulle jobba ledde till att jag började ifrågasätta om allt detta faktiskt var värt det. Att ha ett jobb som dränerar en så mycket och orsakar så mycket stress bara för att få stanna kvar i landet. Så jag bestämde mig för att åka hem när mitt första visum tog slut. Det var ett jobbigt beslut, men jag hade i åtanke att om jag jobbar ett år som fysioterapeut hemma kan jag åka tillbaka och faktiskt få ett jobb som legitimerad fysioterapeut. Ett jobb som skulle innebära att jag både skulle trivas bättre, ha fastare arbetstider och en fast lön. Så jag åkte hem och samtidigt som jag längtade så mycket efter att få träffa familj och vänner gjorde det så ont i mig att lämna Nya Zeeland.
Väl hemma i Finland, slank jag nästan som på ett bananskal, in i ett jobb på det lokala sjukhuset. Äntligen fick jag jobba som en riktig fysioterapeut. Jag var taggad och samtidigt livrädd att inte räcka till. Jag hoppades att kunna skrapa ihop till ett års jobberfarenhet så att jag kunde återvända till Nya Zeeland, men drygt ett halvår senare kom coronan och saboterade denna plan. Jag var i alla fall glad att få vara nära familjen när restriktionerna blev allt striktare. Ett år och ett flertal förnyade kontrakt senare, blev jag och några andra fysioterapivikarier tvungna att lämna arbetsplatsen på grund av coronarelaterade sparåtgärder. Inledningsvis greps jag lite av panik och katastroftänk. ”Vem skulle anställa ny personal under corona och allra minst anställa mig?” Och därefter följde en massa orsaker till varför jag inte duger och varför jag ansåg att alla andra var bättre än mig. Av någon konstig anledning lyckades jag få två jobberbjudanden som fysioterapeut. Ett heltidsjobb och ett på deltid. Efter att länge ha övervägt fram och tillbaka, valde jag att följa magkänslan och välja deltidsjobbet, för jag visste att jag skulle trivas bättre i den miljön och med de arbetsuppgifterna .
Förutom den ekonomiska biten relaterad till deltidslön, oroade jag mig också väldigt mycket för att ha för mycket tid för mig själv. För mycket tystnad, ensamhet och tillhörande känslor av ångest och uppgivenhet. Men det visade sig att bli av med jobbet och istället börja ett deltidsjobb skulle göra så mycket gott för min psykiska hälsa och för min personliga utveckling. Aldrig har jag haft så mycket tid att jobba på mig själv. De extra lediga dagarna fylldes snabbt med socialt umgänge och fina samtal, träning och tid utomhus i dagsljus, mer tid för vila och återhämtning, mer tid för ny kunskap, insikter och reflektion. Den extra tiden gav mig utrymme att växa och ta ett stort steg mot att hitta mig själv och meningen med mitt liv. Jag är inte där än, men jag vet att jag är på rätt väg.
Livet går inte alltid som vi har tänkt oss. Vi misslyckas, vi blir sårade och drömmar går i kras. Då i stunden kan det vara väldigt svårt att se det positiva i saken. Missförstå mig inte nu, att sörja är en viktig del av processen, men vad jag menar är att inte lämna och älta i oändlighet. Zooma ut och få ett bredare perspektiv. Det finns lärdom i motgångar. Något som känns jobbigt just nu kan leda till någonting bättre i framtiden, som du aldrig skulle ha fått insikt om ifall du inte genomgått din motgång. Ifall jag inte hade valt att lämna Nya Zeeland på grund av omständigheterna och corona inte hade brutit ut, så skulle jag troligen inte ha stannat upp tillräckligt länge för att ta tag i mitt psykiska mående och då aldrig insett att min dröm, som jag länge har trängt undan, i tron på att den aldrig kommer kunna slå in, nu faktiskt är en potentiell möjlighet, något som jag kan jobba för att göra till en verklighet. Ha tillit i att det löser sig till slut. Hittills har du klarat av 100% av dina motgångar i livet. Lär dig att hitta lärdomen i dem och känna tacksamhet för de nya insikter du får.
[Bilden tagen i Vang Vieng i Laos på vägen hem från Nya Zeeland]