Jag minns det som igår den där dagen jag fick veta att jag skulle bli faster. Jag befann mig i Dunedin i Nya Zeeland för att fira jul med delar av min Australiensiske värdfamilj och en god vän från Kanada och stod och blickade ut mot havet när jag fick beskedet per telefon. Tårarna tränger sig fram när jag försäkrar mig om att det verkligen är sant. Jag gråter till största delen av glädje, men även för att jag vet att detta kommer innebära ännu en faktor som gör det svårare för mig att leva utomlands. Hon föddes två veckor efter min återkomst till Finland, så hon har i princip varit här lika länge som jag har varit tillbaka, alltså i två år (tänk att du redan är två år!). Hon fick namnet Moana, vilket på Maori (ett officiellt språk i Nya Zeeland) betyder hav och jag kan inte undvika att tänka på att jag faktiskt befann mig i Nya Zeeland och såg på havet när jag för första gången fick veta att hon var påväg. Nästan som att det var förutbestämt.
Denna underbara energiknippe som är full av skratt och bus har ibland varit precis vad jag behövt för att ta mig ur destruktiva tankar. Hon har hjälpt mig att vara fullt närvarande i nuet och gett mig en paus från mig själv och alla tankar en stund. Hon har med sina skratt, sitt gosande, busande och bara med sin närvaro gjort så mycket, utan att äns veta om det.
Det är något uppfriskande med att umgås med små barn och se världen ur deras ögon. De grubblar inte på vad som varit och vad som kommer att hända. De bara är och gör det som de känner för just i denna stund. Största katastrofen kan vara när de måste borsta tänderna eller när de inte får godis på en torsdag. Faller dom och stöter sig så gråter de, är de glada så skrattar de. Så när Moana skiner upp och ler när hon ser mig, kryper upp i min famn när hon vill läsa en bok eller tar mig i handen när hon vill jag ska komma med och leka, så vet jag att det är äkta. Och den känslan är underbar.
Barn är troligen bästa mindfulness övningen i världen. Och kattungar.