Jag har länge tänkt starta den här bloggen, men av någon anledning har jag inte kommit till skott förrän nu. Det är nu drygt tio år sedan jag startade min första blogg. Det var när jag just hade tagit studenten och jag skulle flytta utomlands (och hemifrån) för första gången i livet. I den bloggen berättade jag om mitt liv som au pair i Australien och då var det mest fokus på vad jag gjorde, upplevde och vilka platser jag besökte, men den här gången vill jag lägga mera fokus på inre resor och personlig utveckling. Allt det där som händer, men inte alltid syns utåt.
Det har hänt en hel del på tio år. Jag har, som jag tidigare nämnde, jobbat som au pair och rest runt i Australien. Jag har utbildat mig till fysioterapeut i Helsingfors. Jag har varit i förhållande och levt singelliv. Jag har varit utbytesstudent och gjort praktik i Kanada. Jag har gjort praktik och jobbat i Wales. Jag har jobbat och rest runt i Nya Zeeland. Utöver det har jag rest till ett flertal länder i olika världsdelar och jag har skapat minnen och vänner för livet. I juli har jag varit tillbaka i Finland i 2 år, vilket är den längsta perioden jag befunnit mig inom landets gränser sedan jag var liten. Under den här tiden har jag jobbat som fysioterapeut, spenderat mycket kvalitetstid med familj och vänner och bott i en liten lägenhet i Jakobstad.
Under de här tio åren har jag även haft perioder av depression, ångest och PTSD (post traumatic stress disorder). Jag har känt mig vilsen, ensam, misslyckad, otillräcklig och värdelös. Självkänslan har varit på botten. Jag har skämts för att jag inte mått bra, vilket har gjort att jag har haft svårt att be om hjälp, eftersom jag inte har velat belasta andra med mina problem, när jag till synes har allt jag behöver. Jag har förnekat och bagatelliserat min psykiska ohälsa både för mig själv och andra, vilket har lett till att min kropp stundvis sagt ifrån i form av värk och en mängd övriga kroppsliga besvär. Min familj och närmaste vänner visste att jag inte mådde helt bra, men inte äns de hade en aning om hur pass dåligt jag mådde, förrän jag berättade. Ofta är det svårt att förstå att någon som är så glad och positiv samtidigt kan må så dåligt.
Så de senaste tio åren har inneburit både höga toppar och djupa dalar för mig, men en stor vändpunkt har skett under denna corona-pandemi. Den tvingade mig att stanna upp på riktigt. Tvingade mig att stanna kvar i obehaget, utan att fly ut i världen. Att stanna kvar i tystnaden, så att jag kunde höra vad min kropp försökte berätta. Stanna kvar tillräckligt länge på en plats för att ta mig tid att verkligen jobba på mig själv. Värdesätta mig själv tillräckligt mycket för att ta emot hjälp. Det är här som personlig utveckling och mental träning kommer in på riktigt i mitt liv och jag är så oerhört tacksam för alla de framsteg jag gjort tack vare min mentala coach och alla nya insikter jag fått genom böcker, poddar och medmänniskor. Jag kan idag stolt säga att jag tycker om mig själv, vilket jag helt ärligt inte kunde göra ännu för ett år sedan.
Corona-pandemin är ännu inte över och vid det här laget börjar jag, likt de flesta andra, bli riktigt trött på den, men samtidigt kan jag känna tacksamhet för den. Tacksam för att den fick mig att stanna upp när jag verkligen behövde det och bokstavligen inte lät mig fly undan när det blev jobbigt. Så att jag kunde ta första steget mot att bli den bästa versionen av mig själv, vilket är och förblir a work in progress.
Mitt syfte med bloggen är att visa för dig som inte mår så bra att man kan utvecklas till en glad, tacksam och nöjd människa. Kan jag, så kan du! Men bloggen är också för alla som känner någon som lider av psykisk ohälsa och för alla som är intresserade av personlig utveckling, mental träning och coaching.
Välkommen med på resan!
