En av de saker jag saknar mest med att resa och bo i andra länder (i alla fall de länder jag bott i) är att man kan helt på random börja prata med en person man aldrig träffat och det är ingenting konstigt med det. Ingen som antar att du är full eller har tagit droger, bara att du är en trevlig och social person. Du checkar in på ditt hostelrum och tvärt är samtalet igång med ett ”Hej, varifrån kommer du?” och vips så har du en ny vän att fara på äventyr med. Samma sak är det när jag flyttat till en ny stad i ett nytt land. Okej, inte kanske vips sådär bara, men det är ingenting konstigt med att vara ensam och leta efter vänner, för man har ju nyss flyttat dit. Klart man inte har vänner. Ännu. Folk bjuder med en på saker för att de vill visa deras lands bästa sida och ofta är de så vänliga och sociala att man alltid känner sig välkommen. Sen så delar man ju ofta bostad med andra, träffar folk via jobbet och kan delta i olika sociala evenemang specifikt för utlänningar som söker nya kontakter. Oftast är folk öppna och glada att lära känna nya människor.
Jag tror att jag aldrig känt mig så ensam som när jag flyttade tillbaka till Jakobstad. Inte till en början dock. Till en början har man fullt program med att träffa alla som man saknat sålänge man varit borta. Jag fick besök, hälsade på andra och käkade rågbröd, mammas hemlagade mat och lösviktsgodis. Sen när nyhetens behag är över och folk blir vana med att man är hemma. Man har träffat alla och gjort allt man sett fram emot att göra när man kommer hem. Så kommer vardagen emot och man hittar egen lägenhet i stan och sen BOOM. Inga rumskompisar att sitta och snacka med på kvällarna och vännerna har fullt upp med eget liv, egna partners och egna familjer (vilket jag helt och hållet förstår som ett faktum och menar inte att skuldlägga någon). Här är det plötsligt tabu att känna sig ensam, för här har jag växt upp och borde väl därför ha en massa människor att umgås med hela tiden. Det blir pinsamt att känna sig ensam. En skam. Känslan av misslyckande. Folk har sina gäng i småstaden, inte bara sådär att hoppa in ”hej här är jag, ska vi bli kompisar?” Nej nej nej, så gör man bara inte. Småstadsliv är nog bättre anpassat för personer i parförhållanden och med familjer och mindre för singlar. Speciellt under en corona pandemi.
Att vara singel under corona har inte varit mitt favoritkapitel i singellivet, speciellt när jag inte upplever online-dating riktigt som min grej. Likt övrig mänsklig kontakt skulle jag föredra att även träffa potentiella dejter IRL. Oftast går det helt okej att vara singel, jag har nog blivit van, men visst drömmer jag om att någon gång träffa han där som bara kompletterar mitt liv på ett sätt som både gör mig och livet lite bättre. Att bara ha någon för att inte vara ensam är inte min grej. Hellre fyller jag då mitt liv med andra meningsfulla relationer tills våra vägar möts. Önskar bara att vi slapp den där coronan så att man kunde njuta av singellivet lite mera. Träffa lite mer människor, kunna gå på lite mer evenemang, resa lite mer och hälsa på vänner i andra länder.
Jag vet att jag inte är ensam. Jag har en underbar familj och superfina vänner både nära och längre bort, men det är en skillnad mellan att vara ensam och känna sig ensam. Den där känslan är jag väl bekant med. Den är absolut inte konstant, men den kommer och far lite nu som då. Känslan av ensamhet väcker impulser i hjärnan på samma sätt som vid fysisk smärta, så om du känner dig så ensam att det gör ont så där har du förklaringen. Ensamhet är en subjektiv känsla, man kan känna sig ensam även fast man är i ett förhållande eller omgiven av människor. Det är då som det känns extra skamfyllt, när man inte borde känna sig ensam, för man har ju människor omkring sig. Ensamhetskänslan kan dämpas med beröring och kontakt med andra människor, då bildas istället må bra hormonet oxytocin. Så umgås med nära och kära. Prata om saker som fördjupar din kontakt med andra. Kramas så ofta du kan vare sig det är med en partner, vän, bebis eller ett husdjur. Eller för all del boka tid till massören. Kärlek och kontakt är ett av människans psykologiska grundbehov som behövs tillgodoses för att vi ska må bra. På vilket sätt tillgodoser du detta behov i ditt liv?
[Bilden är från Koli National Park under en weekendresa med min mamma och syster]