Jag hade mött upp en vän i Taupo, Nya zeeland och vi paddlade kayak på Tauposjön samtidigt som vi pratade om livet och allt där emellan. Detta var och är en person som jag ser upp till, speciellt för hennes positiva attityd, varma och bubbliga personlighet och vinnarmentalitet. Vid något skede börjar vi diskutera arbetsliv. Jag jobbade för tillfället som fysioterapi assistent trots att jag var färdig fysioterapeut och jag berättade att jag känner mig otillräcklig och att jag är rädd att jag ska bli ”upptäckt”, att mina kollegor ska inse hur okunnig jag är och att även dom ska tycka att jag inte skulle duga som riktig fysioterapeut . Eftersom hon är en bra typ så visste jag att hon inte skulle döma mig för dessa tankar, men att att hon dessutom skulle säga de magiska orden ”jag också” kändes så underbart upplyftande. Att få höra att även personer som jag ser som vinnare kan känna denna känsla, som jag senare i livet lärt mig att kallas bluffsyndrom (eng. impostor syndrome).
Blufffsyndromet innebär att man tvivlar på sin förmåga och känner sig som en bluff trots sin kompetens inom ett visst område. Man är övertygad om att man inte förtjänar den framgång man har nått och tecken på framgång avfärdas som tur, tajming eller att man har lurat andra att tro att man är mer kompetent än man själv tror att man är. Enligt forskning är det är vanligt att högpresterande personer upplever detta. 2 av 5 framgångsrika personer och 70% av hela befolkningen känner sig som bluffar från och till. Tänk att något så vanligt förekommande pratas så lite om i samhället.
Jag blev officiellt färdig fysioterapeut i början på 2017, men började inte jobba som en på riktigt förrän sensommaren 2019. Delvis för att jag bodde utomlands och processen att börja jobba som en legitimerad fysioterapeut (fysioterapi assistent gick bra) då var svårare, men stor del på grund av detta bluffsyndrom och prestationsångest. Jag var helt övertygad om att jag inte var bra nog och helt säker på att jag skulle misslyckas, om någon var ”dum nog” att anställa mig vill säga. Så istället valde jag jobb under min kompetensnivå, innanför min bekvämlighetszon för att slippa den där jobbiga känslan av att tro att jag inte var bra nog.
Till sist lyckades jag ta mig ur den där (o)bekväma tillvaron och började jobba som fysioterapeut på riktigt. Jag försökte hålla mig lugn och höll masken utåt, men innombords kämpade jag ofta med självtvivel och otillräcklighetskänslor när en ny utmaning dök upp. Att dessutom ta mig an dessa utmaningar och inte få prata mitt modersmål, utan finska, gav mig rent av panik vid blotta tanken. Jag kände så mycket skam.
Som tur är det värsta över. Någonstans på vägen insåg jag att jag duger. Jag började lyssna på den positiva feedback jag fick och tillät den att göra mig glad. Jag kanske inte vet allt jag anser att jag ”borde” veta, men jag gör alltid mitt bästa och vad mer än det kan man begära av en person. Jag insåg att för att utvecklas, behöver man vara operfekt och misslyckas ibland och att man lär sig så jättemycket på vägen. I min bransch kommer man dessutom redan en bit på vägen med att vara lyhörd till sina klienter och att genuint vilja hjälpa. Jag trivs alldeles för bra att jobba med människor för att låta idiotiska tankar komma i vägen och känslan av att göra skillnad i andra människors liv känns alldeles underbart och det är en känsla jag vill fortsätta känna.
Man kan vara hur kunnig som helst inom sitt område, men ändå stundvis känna sig som en bluff. När jag själv fastnar i den där känslan, brukar det hjälpa att slappna av, le och bara tänka ”det här kan jag” och t.ex. visualisera hur glad min klient blir efter att jag hjälpt hen. Till en början kanske jag inte tror på det själv, men när jag kommer igång går det hur bra som helst och efteråt känns det så himla bra att man gjorde det oavsett. Ibland är det så lätt att fastna i att det måste bli perfekt för att vi ska göra någonting, men ingenting i livet är perfekt, så låt inte den inre perfektionisten hindra dig från att växa och utvecklas. Din potential är oändlig bara du tror på dig själv.
[Fotot är taget 2018, under samma kayaktur som jag skriver om i början på inlägget]