Oron har hängt med länge nu mer eller mindre bland oss människor. Oron över att få corona, smitta någon eller att någon närstående ska bli svårt sjuk eller ännu värre. Och den där ovissheten om när världen ska bli “normal” igen. Jag upplever själv att jag börjat tänka allt mindre och mindre på coronan på den senaste tiden. Såg allt hoppfullare på en positiv utveckling och att saker och ting kanske snart ska återgå till det “nya normala” Jag hade börjat drömma igen. Vågat plocka fram de drömmarna jag lagt på paus under coronaåren. Drömma om att resa och åka iväg på äventyr. Se nya platser, träffa nya människor och återförenas med vänner jag inte träffat på länge. Jag var full av energi och inspiration och sen, BOM! Putin. Krig. Som en riktig käftsmäll när man lite börjat släppa på garden.
Likt de flesta, så matades jag med information och hemska bilder vart jag än gick. Så många känslor som trängdes om att få komma upp till ytan. Jag visste inte vilken jag skulle släppa fram först. Oro, rädsla, ovisshet, ilska, oförståelse, besvikelse, sorg och en oerhörd maktlöshet. Jag kände att jag inte ville “sprida” de där oroskänslorna åt andra i min omgivning (även fast de flesta troligtvis kände dem också), så jag försökte hålla dem inom mig, för jag vill ju vara den där som sprider glädje, inte rädsla och oro. Det gick en tid, men jag visste att i något skede kommer jag att behöva släppa ut dom.
Ett av de troligtvis viktigaste verktygen jag lärt mig som HSP är att bearbeta känslorna, stora som små, men speciellt när det är många som hopar sig samtidigt. Prata om dem med någon du litar på och som inte dömer eller bara skriv ner det. Namnge känslorna, även dom som du skäms över. Alla känslor är okej att känna. Säg precis vad du känner och tänker utan att hålla tillbaka. Släpp ut allt. Gråt om du behöver det. Skrik eller slå en kudde om det känns rätt. Känn hur du tömmer ut allt det där tunga du bär på och känslan av lättnad efteråt.
Efter att ha fått släppa ut allt jag hade inom mig kunde jag tänka klart igen och gick djupare in i tanken vad jag kan kontrollera och vad jag kan bidra med. Jag hade sedan en tid tillbaka planerat att hålla en föreläsning om högkänslighet, men när kriget i Ukraina bröt ut kändes det bara helt fel att börja marknadsföra något sådant. Efter att ha funderat lite så beslutade jag att göra det i alla fall och att fokusera på en sådan sak istället för oron visade sig vara en riktigt bra idè.
Jag kan inte påverka kriget, men jag kan välja att bidra med en positiv input till världen. Jag kan le och se folk i ögonen, jag kan bjuda på mig själv och skapa en god stämning och jag kan finnas där och lyssna utan att döma när någon behöver prata. Det visade sig att jag också kan bidra med att öka förståelsen för högkänslighet och få högkänsliga att må bättre i sig själva och i sina relationer genom min föreläsning och den känslan är alldeles fantastisk. Det är så lätt att fastna i att “det spelar ingen roll vad jag gör”. Absolut spelar det roll, även de riktigt små sakerna spelar roll. Min föreläsning spelar absolut ingen roll med tanke på kriget, men för en högkänslig som känner sig fel, svag och otillräcklig kan det spela stor roll.
Så när du känner dig maktlös och livet känns meningslöst, vad kan DU göra för att ta tillbaka makten och införa mera mening i ditt liv?
[Fotot är från Moeraki Boulders i Otago, Nya Zeeland, 2018]
P.S. ifall du är intresserad av min föreläsning om högkänslighet så kommer jag att ordna ett till tillfälle online lördagen den 9 april kl.11. Anmäl dig till jennicalassila@gmail.com 🙂