I slutet av 2012 kom jag tillbaka hem efter ett år som förändrade mitt liv. Australien var allt jag drömt om och så mycket mer. Den 20-åriga tjej som kom hem var någon helt annan än den 19-åring som for iväg ett år tidigare. Denna 20-åring hade upplevt ett fantastiskt äventyr, fått se vackra platser, träffat intressanta människor och lärt sig så mycket om sig själv och om världen, men även blivit alldeles nedbruten av ett destruktivt förhållande och var nu fast i omedveten PTSD och en stor stress över att återta sin plats i fotbollslaget, komma in till fysioterapiutbildningen och framtiden överlag.
Jag var alldeles på högvarv och fullproppad med känslor som jag omöjligt kunde namnge, omöjligt kunde få ordning på. Till råga på det så fanns det även en massa lager ovanpå. Lager som jag själv satt dit för att överleva, för att känslorna inte skulle komma fram, så att inte hela jag skulle explodera. Lager av förnekelse, som gör det omöjligt att få någon ordning på det kaos som fanns där inne. Lager av skam, rädsla, oförståelse, ilska, ångest och en stor sorg över förlorad identitet, självvärde, självkänsla och självförtroende.
Människokroppen är fantastisk på så många sätt, men när den känner att den blivit alldeles för illa behandlad under för lång tid säger den i från. Kroppen vet saker som din knopp ännu inte förstått. Den försöker berätta saker för dig, men ibland vägrar vi att lyssna. Jag lyssnade inte heller. Jag ville vara stark. Jag var för envis för mitt eget bästa. Envist och krampaktigt höll jag kvar i de lager som jag samlat på mig. Min kropp sa ifrån, jag lyssnade inte. Ända tills jag blev tvungen. Oförmögen att arbeta. Oförmögen att träna. Oförmögen att göra så många saker som jag tidigare njutit av för att jag försökt vara stark för länge.
I det här fallet satte det sig i benen. Som en extrem värk, en känsla av extrem utmattning och pulserande bubblande sensationer. Utan att jag egentligen gjort något särskilt. Gick jag några timmar på stan så låg jag resten av kvällen i hemsk värk. Jag fick tänka igenom vad som var värt att göra med tanke på att jag visste att jag skulle ha värk efteråt. De som levt med värk och smärta en längre tid vet att det till sist verkligen börjar tära på humöret och jag kunde inte äns träna mig glad på gymmet eller fotbollsträningen.
Jag var sjukskriven från och till under en längre tid och skämdes över att inte klara av att arbeta och inte kunna vara den duktiga flicka som jag så desperat kände att jag behövde vara för att känna mig tillräcklig. Det blev en massa läkarbesök, provtagningar och undersökningar. En massa blodprover, smärtsamma massager, enmg-undersökningar, sköldskörtelbiopsier, boreliamisstankar, näst intill omöjliga dieter o.s.v. Ingenting hjälpte. Och trots nålstick i allt från blodådran till halsen och in i benmusklerna så blev inte äns min nålskräck botad.
När den första läkaren nämnde att jag kanske borde prata med någon, söka mig till terapi, blev jag rent av arg. Jag ville skrika att jag inte har fel i huvudet, det är ju i benen som problemet sitter. Tänk vad mycket tid och pengar jag skulle ha sparat om jag bara hade lyssnat och tagit till mig det han sa istället för att leva kvar under mina lager av förnekelse. Lyssnat på den där lilla rösten i mig som viskade att ”kanske han har rätt”. Men det är alltid lätt att vara efterklok och visst var det skönt att också veta att jag inte hade borelia eller någon allvarlig neurologisk sjukdom.
”Kanske vill dina ben fly”, var det någon som sa till mig. Till en början förstod jag inte riktigt vad hen menade, men ju mer jag har läst på om trauma och stressreaktioner så förstår jag. Den mänskliga hjärnan har inte ändrats mycket sedan vi levde i jägar- och samlarsamhällen och på den tiden var den största stressorn kanske ett farligt djur som ville ha ihjäl oss. Som svar på den stressorn skulle vi högst troligen ha sprungit så snabbt vi bara kunde eller eventuellt slåss. Nuförtiden är våra stressorer oftast väldigt annorlunda och vi kan kanske inte bara springa undan våra problem som stressar oss, men min kropp tycks väldigt tydligt ha visat en önskan om det.
Vid traumatiska upplevelser och svår stress är det så viktigt att vi först och främst kommer över förnekelsen, accepterar och sedan även bearbetar och blickar framåt. Bearbetningen kan se väldigt olika ut från fall till fall, men jag tror hårt på (och även andra som forskar i ämnet) att svaret till stor del finns i rörelsen. När vi känner oss stressade eller traumatiserade har vi en tendens att ”frysa” om det blir för mycket, när kroppen kanske allra mest behöver röra på sig. Skaka, slå, springa, dansa, yoga, bara få utlopp för alla känslor som desperat behöver få komma ut, fullfölja stresscykeln helt enkelt. Så kanske mina ben ville fly från dett destruktiva förhållande jag befann mig i. Kanske fick jag spända käkar och huvudvärk för att jag egentligen ville skrika och säga ifrån, men någonting höll mig tillbaka.
Trauma är så complext, det behöver inte innebära krig, naturkatastrofer och brutal tortyr. Kriget kan utspela sig inom oss. Det syns inte, men det betyder inte att det inte finns där och torterar en dag efter dag. Den ända vägen är igenom det och för att komma igenom behöver vi först acceptera läget. Acceptera att vi inte mår bra och att det är okej att inte vara okej. Sedan gör vi det vi behöver för att ta oss ut på andra sidan av tunneln, med hjälp av andra, genom att vara snälla med oss själva och verkligen lyssna inåt.
[Fotot är från Great Ocean Road, Australien 2012]