Jag låg ihopkrupen i fosterställning på golvet i min enrumslägenhet. Jag grät så jag skakade och det fanns liksom inget slut på tårarna. Inget hopp. Ingen mening. Och jag visste inte äns varför jag grät, det bara kändes som ett stort hål i mig. Ett hål som värkte fruktansvärt. Det där hålet som mitt hjärta brukade finnas i. Bulta med livsglädje och drömmar om framtiden. Nu fanns ingen glädje och inget hopp om livet. Att det skulle vända. Bara ett kallt golv klibbigt av salta tårar. Jag kände mig så apatisk, oförmögen att göra någonting. Tomheten kändes i hela mig, ekade i hela min kropp. Rädslan att den skulle äta upp mig. Rädslan att det aldrig skulle kännas annorlunda, att jag skulle få stanna i den där tomheten för alltid. Slutligen lyckas jag resa mig upp och lägger mig i sängen för att sova. Och tänker att kanske, kanske känns det lite bättre imorgon.
Jag minns så bra den där känslan att ligga ihopkrupen i ren förtvivlan. Känna mig så ensam i min smärta. Förvirrad och skamfylld av att inte äns kunna säga varför tårarna flödar. Inte veta vad man äns skulle säga om man kom sig för att ringa någon, hur man skulle förklara sig när känslorna tog över. Känslorna som bara vällde fram utan att jag visste riktigt varifrån dom kom. När känslostormen sedan övergår i tystnad, tomhet och apati. När jag bara ville sova och vakna upp till ett annorlunda liv, ett liv där jag känner glädjen i de små sakerna, kärleken jag ger och får och en tacksamhet för allt som gör mig lycklig i livet.
Jag for och sova och jag vaknade upp till ett annorlunda liv. Det hände verkligen inte över en natt, men det hände och för det är jag så oerhört tacksam. Tacksam att jag inte gav upp, att jag fick hjälp att fortsätta framåt och lyckades ta mig upp från golvet och ur den grop jag då befann mig i. Lika lite som jag då förstod varför jag var så fruktansvärt ledsen, kan jag ibland heller inte förstå varför jag känner en sådan obeskrivlig glädje. En glädje som bubblar upp inombords, sprider sig som ett fånigt leende över hela ansiktet, får mina ögon att tindra och kan sprida sig i ett helt rum. En glädje som är euforisk utan like, fyller en med skratt och får en att vilja sjunga och dansa, fastän man inte egentligen kan och troligen både låter och ser väldigt fånig ut. Men man bryr sig liksom inte. Ingenting kan rubba den där underbara känslan.
Att vara högkänslig innebär att jag får hela spektrumet av känslor, på gott och ont. Men genom åren har jag lärt mig att uppskatta kontrasterna och jag har insett att jag skulle aldrig känna den där intensiva lyckan SÅ DÄR intensivt om jag inte vet hur det känns att befinna sig där på botten. Där i fosterställning i en klibbig fläck av salta tårar. Oavsett om man är högkänslig eller inte så har jag insett att för att verkligen uppleva den där djupa intensiva lyckan, behöver jag ha upplevt lidande på riktigt. Först då kan jag verkligen veta skillnaden mellan de två och uppskatta de små stunderna av extrem lycka. Jag har t.ex. aldrig känt mig så lycklig att kunna gå efter att ha suttit i en rullstol i 6 veckor, eller att hitta tillbaka till mig själv och den inre lyckan och tryggheten efter att under så lång tid känt mig olycklig och splittrad av obearbetat trauma.
Livet och tillhörande känslor går upp och ner som på en hjärtmonitor, blir det platt så är du ”död”. Förstås inte bokstavligen död i det här sammanhanget, men fast på autopilot utan att känna efter, utan att leva fullt ut. Ju större kontraster du har mellan ”upp” och ”ner” desto intensivare känns känslorna. Lidandet, men likaså lyckan. Stannar du bara på ”mitten” kommer du heller inte att uppleva lyckan lika intensivt, för avståndet mellan upp och ner är inte lika långt, därav mindre intensiva känslor.
Lidande är en del av livet. Det är aldrig trevligt att befinna sig i det, men vi kan välja att se på lidandet ur ett mer konstruktvt perspektiv. Se hur lidandet kan lära oss, vägleda oss, få oss till nya insikter, göra oss mer ödmjuka och tacksamma, hjälpa oss få till skott nya förändringar i livet etc. Jag väljer att acceptera att livet suger ibland, men jag väljer också att tro på att det inte alltid är så och att livet kan vara så fantastiskt underbart däremellan. Ibland kan jag inte påverka situationen, men jag kan alltid påverka min attityd och vad jag väljer att göra efteråt. Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det och ibland kan inspiration födas genom desperation.
[Foto: Att klättra i berg och njuta av utsikten på toppen i Milford Sounds, Nya Zeeland 2018]
Behöver du hjälp med att förändra negativa och destruktiva tankemönster till mera positiva och konstruktiva? Kanske är mental coaching just det steg i rätt riktning som du behöver. Ta kontakt för mera information eller för att boka tid.